Får det lov att vara en Wallenbergare till?

Det sades om den gamle Marcus att ”han verkade utan att synas!”. Är det inte så när det gäller den druidiska Välgörenheten också? Det är inte så ofta någon känner till den, utanför den egna kretsen. Men ibland anstränger vi oss lite mer!

Till Caféet hade vi häromsistens bjudit in två representanter från NUS, Norrlands UniversitetsSjukhus. Två kvinnliga forskare som logerna i Umeå och Storlogen Birkeneland försöker hålla fram som stipendiater för vår Stipendiefond, med direkt koppling till forskningen mot prostatacancer. Den fonden är administrerad på riksnivå, varför vi inte styr, bara nominerar.

Med.Dr Pernilla Wikström och Med.Dr, Phil.Dr, Prof. Marene Landström kom till oss och vi fick utbyta kunskap och fakta kring våra verksamheter. Vi kunde berätta om vår Stipendiefond. Att vi till det stundande Riksmötet ska skänka nästan en miljon till forskningen kring den allra vanligaste cancerformen för män. De fick veta att vi nominerar dem till sagda stipendium och vi framhöll givetvis att en kandidatur inte är någon garanti för tilldelning.

Dessutom fick vi i korthet berätta något om vår verksamhet, vad vår Order står för och hur vi arbetar, då de visade spontan nyfikenhet om den saken. Våra gäster kunde berätta om deras forskning. Hur kunskapen och forskningen får sin näring i och av Nyfikenhet.

De berättade om diagnostik. Cancercellens ”signalsystem”, som kan ge läkarna möjlighet att i tid upptäcka sjukdomen, men samtidigt hur vansklig diagnostiken kan vara. Ett förhöjt PSA-prov behöver inte betyda något kategoriskt, utan kanske bara vara en signal på att kroppen för en period av helt andra orsaker reagerar med ett symptom som kan verka vara en cancervarning.

Både diagnoser och kirurgiska ingrepp kan vara ”trubbiga” instrument och våra läkare måste hela tiden gå balansgång. Inom juridiken brukar det sägas att ”osvuret är bäst” och kanske läkarkåren kan mena att ”oskuret är bäst”, givetvis under förutsättning att man inte är kirurg!

Glädjande var det att höra om deras ansträngningar att begränsa behovet av försöksdjur. De kunde vidare berätta om hur pass vanlig prostatabekymren är och om det finns några åldersgränser för sjukdomen och huruvida det till och med kan finnas en övre gräns för debut, då sjukdomen i sig kanske inte är så alarmerande. En ”liten” tidig prostatacancer kan vara mer lömsk, då den inte med säkerhet ger symtom som urinförträngning exempelvis.

Givetvis blir ett så här kort referat mycket ytligt, men sammantaget fick vi nog alla en känsla av att vi kan vara säkra på att läkarvetenskapen gör allt vad den förmår i kampen mot dessa cancerformer.

Forskning kring sjukdomar och vägar ut ur dem är en källa till trygghet, men i likhet med försäkringar är det skönast att de aldrig behöver aktiveras och framför allt kommer det alltid att finnas behov för hur många ”Wallenbergare” som helst, då behoven är oändliga.
Bertil Carlsson

Det här inlägget postades i Välgörenhet. Bokmärk permalänken.