fbpx

När man studerar kelternas och druidernas historia kan det vara praktiskt att dela in den på något sätt, t ex geografiskt. I så fall skulle den druidiska och keltiska historien ha fem grenar, nämligen den franska, brittiska, spanska, italienska och turkiska grenen.

I den här artikeln ska jag fokusera på den franska grenen. Jag spårar först varifrån kelterna kom, och vart de tog vägen. Sen berättar jag om de två viktiga keltiska kulturtraditionerna Hallstatt och La Tène. Därefter söker jag svar på hur religionen var organiserad och hur druiderna uppstod. Slutligen tar jag sikte på det grekiska inflytandet och dess påverkan på det galliska samhället och på druiderna.

Kelternas förfäder invandrar och efterlämnar ett stort kulturarv

I ett första skede, som varade i flera tusen år, migrerade kelternas förfäder västerut från steppkulturerna nordost om Svarta- och Kaspiska havet. De nådde saltstaden Hallstatt i Österrike omkring 900 f Kr. Där stannade många kvar, medan andra fortsatte längre västerut, som kartan visar. En del av dem som slog sig ner i Hallstatt blev så småningom välbärgade saltbaroner tack vare saltgruvorna, som de exploaterade. Deras levnadssätt och rikedom gav upphov till en unik kulturtradition på 750-talet f Kr, den s k Hallstattkulturen.

Från Hallstatt spred sig kelterna ännu längre västerut och in i det landområde, som senare blev Gallien (Frankrike). En grupp fortsatte över Engelska kanalen och slog sig ner på de brittiska öarna. Några tog sig över till Irland och därifrån till Skottland. En annan grupp vek av söderut över Pyrenéerna och in på den iberiska halvön (Spanien).

På vägen västerut från Hallstatt, i La Tène, vid sjön Neuchâtel i Schweiz, uppstod i mitten på 400-talet f Kr ytterligare en keltiskt kulturtradition, som vi kallar La Tène-kulturen. Kelterna har varit mycket kulturellt produktiva och lämnat efter sig ett stort kulturarv, varav en stor del finns på muséer runtom i Europa. Det framgick tydligt under den stora keltiska utställningen som hölls i Palazzo Grassi de Venise i Milano 1991. De keltiska kulturtraditionerna fortsätter att berika den europeiska kulturen.

Goda affärer skapade keltiska “prinsar”¹

De invandrade kelterna i Gallien levde i klan- och stamsamhällen. Men på 700- och 600-talen f Kr började små furstendömen dyka upp. De bildades kring centralt belägna fästningar. “Furstarna” i dessa samhällen lät sig begravas i stora, påkostade gravar, ibland med häst och vagn, men nästan alltid med vapen, smycken, mat och dryck (amforor med vin), och andra bekvämligheter för den fortsatta färden. Över gravarna låg stora jordhögar (tumulus), som skvallrade om att här låg en “prins” begraven.

Kratern här ovan är från Hallstattkulturen. Just det här exemplaret² återfanns i den grav som tillhörde “prinsessan i Vix” (Côte d’Or) och är från omkr. 500 f Kr, importerad från Grekland.

Senare tiders arkeologer skulle komma att kalla dessa gravar “prinsgravar” på grund av det välstånd, som gravarna vittnade om. “Prinsarna” hade blivit rika på att exportera tenn söderut till etruskerna och grekerna. Tennet kom ursprungligen från de brittiska öarna. Det var en lukrativ transithandel, som blev ännu mera lukrativ efter 600 f Kr, då greker från handelsstaden Fokaia (nu Foça, Turkiet) grundade hamnstaden och kolonin Massalia (Marseille) i södra Gallien.

Druiderna på väg in i historien (ca 450-talet f Kr)

Gallerna började också importera saker och ting. Det syntes också i gravarna. Livet började förändras och den sociala hierarkin blev ännu tydligare. Småkungarna lade sig till med nya (sociala) vanor, t ex vad gällde dryck; de började dricka vin, som de importerade i mängder. De hade storslagna fester, och de började ge och ta emot dyrbara gåvor, t ex den stora kratern i Vix. Det är i detta nymornade samhälle i Gallien, den första keltiska civilisationen som vi känner till, som vi kan ana druidernas uppkomst.

Druidernas föregångare

De rika handelsmännen – “furstarna” – blev så småningom till “småkungar” (roitelets) och de ville ha medhjälpare – ett “hov” med kunniga tjänare. Ungefär i mitten på 400-talet f Kr tycks kungens arbetsbörda ha blivit så stor, att han överlät de religiösa och rituella arbetsuppgifterna på staben. I denna fanns den högste ansvarige för helgedomarna. Han kallades Gutuater³ och han hade stor makt över folk och fä. Till sin hjälp hade han olika “experter”. Viktigast av dem alla var de som hade kunskap om de olika offerritualerna och som “visste” vad de olika gudarna ville (ha). Örtläkare ingick också i gruppen. De var duktiga på medicinalväxter och kunde bota en del sjukdomar. Därutöver fanns särskilda väktare, som ansvarade för djuren (nötboskap, får och gris), som skulle offras. Även människooffer förekom i Gallien, liksom i det romerska riket, Etrurien, Grekland m fl länder.

Slutligen fanns det personer med goda kunskaper i den galliska lagen inklusive sedvanerätten och som kunde döma därefter.

Ungefär så såg den religiösa (och rättsliga) organisationen ut innan druiderna fanns. Historiskt har vi kallat dessa funktionärer för “präster”, därför att de ansvarade för det som upplevdes som heligt. Med stor sannolikhet har druider och eubater (vates) växt fram ur den här funktionärsgruppen. I sin bok Les Gaulois skriver Jean-Louis Brunaux, framstående fransk arkeolog och kännare av den galliska civilisationen, att dessa präster “senare tog namnet druider”(4). Första gången som ordet “druid” nämns i skrift är i Aristoteles bok om magi eller metafysik. Vi vet inte exakt när den publicerades, men det bör ha varit omkring 350 f Kr, eftersom Aristoteles levde 384 – 322 f Kr.

Massalia öppnade upp Gallien

Grundandet av Massalia öppnade upp Gallien för grekisk handel, diplomati och inflytande. I de historiska källorna beskrivs hur delegationer kommer till Gallien för samtal. Vad talade man om? Troligen om handel, legosoldater, vapen, hästar, vagnar, boskap och, inte minst, slavar. Romarriket ropade efter slavar. Varor och gods, kunskaper och idéer transporterades och kommunicerades nu från Massalia på skumpiga vägar, floder och på slitna (kvinno)ryggar upp mot centrala Gallien. Man räknar med att mellan 500 000 till 1 miljon 25-liters vinkrukor kom årligen via Massalia till Gallien.

Grekerna var vetgiriga och affärsintresserade

Grekerna var nyfikna och vetgiriga, de ville höra om religion, ritualer, offerceremonier, de galliska gudarna, och vem som talade med dem. Men de hade också näsa för affärer och var ständigt på jakt efter nya idéer och uppslag. Ett exempel på hur idéer och uppslag blivit praktisk verklighet är de galliska legoknektar som mellan 369 och 368 f Kr krigade för den grekiske härskaren Dionysios av Syrakusa (Sicilien), som då tillhörde Grekland.

Ett sådant politiskt känsligt arrangemang måste ha involverat de galliska kungarna, som sannolikt också fick någon form av dusör, som gåva eller belöning. Antalet legosoldater växte ständigt. Galliska legosoldater var eftertraktade för de hade rykte om sig att vara särskild råa och barbariska.

I Gallien kallades de gésates. Hundratusentals galliska legosoldater tjänstgjorde i södra Europas kungariken (och i Egypten) tills Vercingétorix kapitulerade 52 f Kr och Cesar tog kontroll över Gallien.

De flesta legosoldater, får man förmoda, kom tillbaka hem till Gallien med kunskaper i grekiska språket, kulturen, religionen och samhället. Sannolikt hade några av dem också fått höra talas om Pythagoras. Likheterna mellan hans broderskapsrörelse och den druidiska är för stora för att kunna tillskrivas slumpen. Det ser man redan vid en ytlig jämförelse. Båda avstod t ex från att använda skrivkonsten, båda trodde på själavandring och själens odödlighet, båda betonade lång och gedigen utbildning, inte minst i matematik och astrologi osv. Den stora skillnaden var att druiderna inte hade någon ledargestalt av Pythagoras kaliber. Nora K. Chadwick skrev redan 1966 i sin nu klassiska bok The Druids:” Hela den kultur som vi kallar “druidism” är en periferisk provinsiell kvarleva från det gamla grekiska intellektuella systemet, överfört till Gallien (med Marseille som mellanhand)”.

1 Dessa “prinsar” var inte “prinsar av blodet” dvs avkomma av ett furstehus, utan de benämndes så av nutida arkeologer på grund av deras rikedom.
2 Höjd 1.64 m, vikt 208 kg, kapacitet 1100 liter.
3 När den druidiska ordningen senare kom på plats, togs denna viktiga funktion över av eubaterna (vates på latin).
4 Andra folk hade också motsvarigheter till druider. I Persien kallades de “Magi” (på latin), i Indien “Brahmaner”, i Babylon och Assyrien “Kaldéer”, i Etrurien och i Rom “Haruspices”. Alla ord betecknar i stort sett samma sak: präster, fi losofer, astrologer, teckentydare, siare, spåmän osv. Redan på den klassiska tiden jämförde man Persiens Magi och Indiens Brahmaner med kelternas Druider.
B1: Emaljerad konst La Tène
B2: Gammal keltisk guldpeng
B3: Keltisk ceremoniell hjälm (La Tène)

Text Folke Dubell Svensk Druid-Tidning Nr 2 mars 2018

Huvudkällor:

  • Venceslas Kruta, Les Celtes, Histoire et Dictionnaire, Robert Laffont, Paris, 2000.
  • Jean-Louis Brunaux, Les religions gauloises, CNRS éditions, Paris, 2016.
  • Christian Goudineau, Regard sur la Gaule, Actes Sud, 2007.
  • Nora K. Chadwick, The Druids, University of Wales Press, 1966.
  • Pinterest 2018 (kartor, bilder).
%d bloggare gillar detta: