fbpx

Matailogens är en av de mest aktiva på Nya Zealands södra ö och är därtill en av de få som har ett eget klubbhus att tillgå, något som de rätteligen är stolta över.

Som nygift skulle det under alla omständigheter göras en bröllopsresa, och detta till trots att vi levt tillsammans i sju år. Långt innan bröllopet var avklarat tittade vi på världskartan och insåg snabbt att mycket längre bort än Nya Zealand kunde vi inte komma, det är nämligen mer än 17 000 km från Sverige! Diskussionerna med bröder och vänner var många och under en sen efterloge kom min trippelbroder, riddarkollega och frände Jonas Hildebrand att druidism minsann var något som fanns även på andra sidan jorden. Ett frö till en idé hade fötts.

Idén blev till en handling och efter litet sökande på F.G.D.O:s hemsida fann jag snart kontaktuppgifter till Helen och Eric Warner som visade sig vara riktiga rävar inom druidismen på Nya Zealand. De till-hör logen i Hamilton på den nordliga ön och har bevistat ett antal internationella IGLD-kongresser i Europa. Efter många och långa e-mailkonversationer fick jag även kontaktuppgifter till June och Bob Steward som tillhör Matai-logen utanför Nelson på sydön.

Karta över Nya Zealand med Nelson utmärkt på toppen av sydön.

Oturligt nog skulle vi precis missa nordöns storlogemöte (som jag f.ö. ännu inte har tillräcklig grad att delta i) men vi bestämde oss för att om möjligt göra ett besök hos Matai-logen.

När februarimörkret drog in över riket var det så dags för den efterlängtade resan. Efter 30 timmar på resande fot och ett par veckor med strapatser och hisnande upplevelser, som jag gärna delar med dem som orkar lyssna vid annat tillfälle, närmade vi oss sydön. E-mail-kontakten med familjen Steward hade upprätt-hållits under hela vår vistelse och blivit alltmer hjärtlig. De propsade även på att vi skulle komma och bo hos dem under ett par dagar, vilket jag tolkar som ännu ett tecken på välkomnande stämning som finns inom druidismen.

På Alla hjärtans dag tog vi så in på ett motell utanför Nelson, efter en rad mindre lyckade inackorderingar. Vi skickade iväg ett email där vi förklarade för familjen Stwerad att

vi nu fanns i närheten, för att bara åka och hälsa på kunde varken jag eller min hustru förmå oss till, vi är ju trots allt blyga skandinaver så utan en regelrätt inbjudan är ju ett sådant tilltag helt klart utanför vår diskurs.

Morgonen efter, medan jag var ute på en joggingtur, hade June ringt till motellet och väckt Marthina och lagom tills dess att jag kom tillbaka stod Bob på fastutrappen för nu skulle vi minsann bo hos dem! Vi packade raskt ihop våra saker och blev guidade genom staden hem till familjen Stewards hus.

Något som inte alls diskuterats under vår brevväxling var generationstillhörighet, vilket nu gav sig till känna på ett något komiskt sätt. Det bör nämnas att druidismen på Nya Zealand lever en tynande tillvaro (vilket diskuteras i ”Druidismen på Nya Zealand”, se nedan) där medelåldern stadigt kryper uppåt till skillnad från Sverige där man åter funnit fotfäste bland de litet yngre generationerna, dit alltså jag och min kära hustru kan räkna oss ett år till eller tio. Det märktes ganska snart att både June och Bob hade väntat sig ett par i deras ålder och de var ganska förlägna eftersom vi båda var yngre än deras barn. Återigen, detta fenomen med generationsöverskridande vänskap är något som druidismen förmedlar och det är uppenbart till gagn för både ung och gammal. Förlägenheten ersattes dock snabbt mot nyfikenhet och frågvishet, lika mycket från båda sidor och våra kunskaper om Sverige i allmänhet och druidism i synnerhet sattes verkligen på prov. Dagarna hos familjen Steward förflöt snabbt och vi använde deras hus som bas när vi utforskade närområdena, paddlade havskajak och gick på utomhusopera. Gästfriheten var fenomenal.

Sista kvällen i Nelson skulle vi så besöka Matai-logen, något som jag sett fram emot med spänning. Inte nog med att det var ett besök hos en loge som ligger placerad så långt bort från Vasalogen som man kan komma, utan det var dessutom mitt första besök hos en loge utanför Malmö!

Uppsamlingsområdet för Matai-logen är hela Nelson-regionen och är en av de få loger på sydön som har ett eget hus till sitt förfogande, brukligt är annars att man hyr in sig i någon kommunal lokal med allt vad det innebär. Formen för mötena har dock divergerat något från den form som vi i Skandinavien vant oss vid och även om man kan identifiera element i ritualen liknande våra så är det mesta annorlunda. De två största skillnaderna är dock att man på Nya Zealand tillåter både män och kvinnor i logen samt att allt är mycket mindre strikt, speciellt vad det gäller klädsel. Men som man säger, nya leder –nya seder. Det egentliga mötet avklarades på vad som kändes som en millisekund i förhållande till våra möten. Det som upptog mest tid var presentationen av mig och det anförande som jag noggrant repeterat in.

Efter mötet inleddes så efterlogen, också den radikalt annorlunda mot den jag är van vid från Vasa. Små bord sattes fram och kortlekar delades ut. Det berättades för oss att det vart år påbörjades en ny Whist-turnering som sedan pågick under hela det druidiska året. Var broder och syster hade tagit med lämpligt tilltugg emedan dryck fanns att tillgå i lokalen.

Kvällen avslutades efter många och långa diskussioner och jämförelser mellan Skandinaviens druider och den form som druidismen har på Nya Zealand. Tidigt morgonen efter drog jag och Marthina vidare på nya även-tyr fulla med kunskap om hur lika och ändå så olika vi människor är.

Druidismen på Nya Zealand

Druidismen spred sig under 1850-talet från Storbritannien till Australien och sedan vidare till Nya Zealand, detta endast tiotalet år efter att landet koloniserades av Brittiska Imperiet, därför är incitamentet för Ordens varande på Nya Zealand radikalt annorlunda än i Skandinavien.

Koloniseringen innebar en stor social osäkerhet för de nyanlända innevånarna vilket Druidorden tog fasta på och jobbade för att förbättra. Detta innefattade, förutom att orden utgjorde ett stöd för familjer till de med-lemmar som gick bort också utarbetade ett väl tilltaget hälsoprogram, där medicin och sjukvård förmedlades till medlemmarna på ett kostnadsteffektivt sätt. På så sätt växte Orden lavinartat och många loger blev mycket förmögna tack vare dessa inkomster.

Det socialförsäkringssystem som Orden skapat visade sig dock vara så effektivt att statsmakten bestämde sig för att anamma detta även i sin verksamhet under 1950-talet*, vilket förändrade Ordens varande i grunden och det incitament till medlemskap som funnits tidigare försvann. Arbetet med att hitta nya möjligheter till rekrytering och en moderniserad verksamhet pågår än idag.

*Årtal är inte bekräftade utan förmedlat av Bob Stewart vid Matai-logen, Nelson.

Var morgon på Nya Zealand förundras man över naturen och allt det vackra. Denna vy, fotograferad inte långt från Matai tillhör således något rent alldagligt men väl så vackert.

Nya Zealand är till ursprung en helt vulkanisk ögrupp placerad mellan två kontinen-talplattor. Cirka 1000 meter utanför kusten blir också havsdjupet 1000 m. Detta passar alldeles utmärkt för olika typer av valar. Sensommar (februari – april) är det främst unga kaskelottvalshanar som håller till vid Nya Zealands kust för att äta upp sig. Detta djur var bara 18 meter långt men likväl en imponerande syn.

%d bloggare gillar detta: