Nästan osynlig för nutida resenärer ligger en ö i nordvästra Wales. Dessutom utgör bergskedjan i Snowdonian National Park bokstavligen en mur, som avskiljer Anglesey från resten av engelska fastlandet.
Med höjder upp mot 1000 meter utgör berget ett fantastiskt blickfång, som gör ön svår att upptäcka. Längre väster ut från Anglesey ligger Holy Island med Holyhead som viktigaste stad.
Mellan Holy Island och Anglesey, liksom över sundet Menai Strait mellan Anglesey och fastlandet finns idag moderna broar. I motsats till landskapet Snowdonian är båda öarna mycket flacka. Holy Island har bara en kulle, Holyhead Mountain, 220 m hög, en dvärg jämfört med topparna i Snowdonian.
Anglesey har inte alltid varit en ö. Idag skulle vi varken känna igen landskapet eller kustlinjen från den gång de första jägarna levde i denna del av Wales för omkring tiotusen år sedan.
Isen från den sista istiden höll på att dra sig norrut och havets yta låg cirka tjugo meter lägre än nu. Då var Menaisundet torra land. Jägarna på den tiden levde i mycket som nutidens samer. De följde med renhjordarna på deras vandringar, de fiskade och samlade som tillskott till hushållet. En boplats för dessa jägare från omkring 7000 f. Kr. har hittats och utgrävts i Trwyn Du i
närheten av Aberffraw på öns sydvästkust. Bland deras sten- och flintredskap fanns små yxor och vassa spetsar som användes till att tillverka harpuner och ljuster.
Runt 4000 f. Kr. upplevde Västeuropa stora förändringar. Havsytan steg till sin nuvarande nivå och översvämmade enorma landområden allteftersom det varmare klimatet smälte mer och mer av isen. Vid denna tid blev Anglesey en ö.
Med det varmare klimatet följde ett rikare och mer varierat växtliv och renhjordarna försvann. Folket blev bönder. De kringflyttande jägarnas tält ersattes av solida sten- eller timmerhus. De bäst bevarade vittnesmålen från yngre stenåldern är gravkamrarna som Anglesey med rätta är så berömt för. Några av gravkamrarna t ex Bryn Celli Ddu är orienterade mot det ställe på himlen där solen går upp vid midsommar. Det är inte så märkligt, folket firade liksom vi ändringarna i årstiderna: midvinter, Beltain – ljusets återkomst, midsommar etc. Kyrkans fyra stora högtider är äldre än kristendomen och går helt tillbaka till forntidens gudar.
Stenborgen vid Holyhead (Caer y Twr) byggdes antagligen först under den preromerska tiden, ca 500 f. Kr. och blev senare förstärkt under romartiden som ett led i försvarssystemet mot inkräktare från Irland.
Ön utgör ett betagande sceneri med en ännu intressantare historia. Anglesey är känd som Môn, Mam Cymru (Wales moder) och var på sin tid Wales kornbod genom sin bördighet. Anglesey, på walesiska Ynys Mon, kommer från det romerska Mona, därav Menai Strait. Den keltiska tiden före romarnas invasion är inte känd, då ju inget skrivet finns från den tiden.
Den brittiske författaren Graham Phillips påstår att ön kan ha varit Avalon, ett välkänt namn från Graal-mytologin. Namnet Avalon kommer från det urgamla walesiska namnet Afallach, som betyder ”rikt på äpplen”, till vilket man kan tillägga att på romersk tid var Anglesey verkligen känd för sina rika äppleskördar. Geoffrey of Monmouth, en av de mest kända författarna av brittisk historia, kallade ön Insula Pomorum, ”Äppelön”.
Romarna
För romarna var Mona de keltiska prästernas, druidernas, ö. Den romerska invasionen av Västeuropa resulterade i den keltiska kulturens undergång. Trots att romarna försökte besegra Anglesey, lyckades de inte under lång tid. Slutligen anlade de fortet Segontium, nuvarande Caemarfon, vid Menai Strait, inte så mycket för att besegra som för att isolera den keltiska kulturen till Anglesey och förhindra spridning till fastlandet, ”Roman Britain”.
Varför ville romarna besegra Anglesey?
Romarna betraktade druiderna med rätta som potentiella fiender mot den romerska ockupationen. Druiderna försökte få folket att ta till vapen mot romarna och Anglesey var känd som centrum för keltisk religion under första århundradet e. Kr. Detta har bekräftats av historikern Tacitus och kejsar Nero, som särskilt identifierade Anglesey som en ö som måste besegras.
Stora truppstyrkor överfördes från brittiska områden till Wales. Detta vakuum medförde uppror på andra håll. På grund av dessa resningar, måste de romerska styrkorna avstå från den slutliga attacken mot Anglesey i detta skede. Det påstås att den romerske generalen Paulinus rev sönder Neros order och återvände mot London via den nyanlagda Watling Street, för att möta upprorsarmén, som skramlats ihop av drottning Boudica. Slaget stod vid Atherstone, Warwickshire, och vanns lätt av romarna.
Slaget om Wales stod kort därefter vid Menai Strait. Tacitus skriver: ”Vid kusten fanns motståndare, huvudsakligen beväpna män men även kvinnor med hårt flygande i vinden, bärande facklor. Bland dem fanns skrikande druider med armarna lyfta mot himlen. Dessa skrämde våra soldater så att de blev alldeles paralyserade och därmed lätta att såra, men till slut segrade romarna, och druidernas heliga ekar förstördes.”
Tacitus framhäver det skräckinjagande, nästan magiska utseendet på de kelter som försvarade stranden på Anglesey. Antagligen gjorde han det för att göra de romerska fältherrarnas bedrift än mer gloriös, men han har kvar den förhärskande uppfattningen att kelterna var några bemålade vildmän utan vare sig känslor eller rättskänsla. I verkligheten var de antagligen mindre barbaris-ka än romarna.
Fastän segrare, dröjde det ända till tredje århundradet e Kr innan romarna kunde slå sig ned på Anglesey. De byggde ett fort i Holyhead, vars ruiner fortfarande kan ses utefter kusten.
Offer till gudarna
Anglesey var förmodligen det viktigaste centrat för druidisk fostran. 1942 hittade man i den uttorkade sjön Llyn Cerrig Bach, vid mynningen av floden Alaw, mer än 150 fynd, som hade kastats i sjön som offer till gudarna. Fynden är ingen billig grannlåt utan värdefulla föremål, som gör dem till de viktigaste fynden i sitt slag på de brittiska öarna. Arkeologer konstaterar att offren härrör sig från en period om 250 år fram till slutet av 100-talet e Kr.
Kung Arthur
Det är spännande att konstatera att legenderna om kung Arthur härstammar från samma område som kelterna höll sitt sista fäste. Legenden påstår, att jätten Rhita, som besegrats av kung Arthur, skulle ligga begravd under den högsta punkten i Wales, Snowdon. Det visar hur kelterna vävde samman sina myter med naturen, vilket var vanligt i alla gamla civilisationer och även återfinns hos till exempel aboriginerna i Australien.
av Jan Peterzén