Kelternas varghund – den irländska varghunden
Till och med de gamla romarna, som var kända för sina stora mastifer i Romarriket, blev förvånade över de enorma keltiska jakthundarna. De första skrifterna om dessa jakthundar författades av en romersk konsul år 391 fvt.
Rasen är i genomsnitt den största av alla hundar! De kontinentala kelterna hade stora vinthundar med sig i slutet av 270-talet fvt och förmodligen hade dessa hundar sina rötter i de hundar som är avbildade på egyptiska målningar.
Kelterna behövde stora jakthundar för att skydda boskap och på den tiden fanns det talrikt med varg över hela Europa. Hunden avlades så att den blev både snabb och stark som jakthund för varg, hjort, älg och vildsvin. Irländska Varghundar jagade såväl ensamma som i flock. De var snabbare och starkare än sina villebråd.
På 1500-talet krävdes att det i varje grevskap på Irland fanns minst 24 varghundar för att skydda böndernas får från att dödas av vargar.
Från medeltiden fram till 1600-talet var ett par varghundar eller fler, populära gåvor till kungahus och furstar i Europa. Dessa ståtliga hundar hade en mycket hög status i slotten.
När de sista vargarna på Irland utrotades under 1700-talet började det också gå bakåt för hunden som jagat dem. Den Irländska Varghunden blev utrotningshotad. Det fanns några hundar kvar i slutet av 1800-talet och det avlades in nytt blod, främst från den Skotska Hjorthunden men också från Grand Danios och Rysk Vinthund som korsades in och det resulterade i att de fick en hundtyp som förblev stabil i generationer.
Resultatet accepterades enhälligt som det verkliga återuppståendet av rasen. Irländska kennelklubben inrättade en klass för Irländsk Varghund vid sin utställning 1879 och en klubb bildades 1885. Irländsk Varghund åtnjuter nu än en gång något av den berömmelse som den en gång hade.
Det finns otaliga myter och historier om varghundar. Den mest kända är kanske den om hunden Gelert. Kung Johan av England skänkte Gelert till prinsen av Wales.
Prinsen hade gett sig ut på jakt och lämnat sin nyfödde son i Gelerts skydd. När prinsen återvände mötte han Gelert med blodiga käftar. Prinsen drog ursinnig sitt svärd och högg ihjäl Gelert, då han trodde att Gelert hade dödat hans son.
När han kom fram till sonen så låg denne där helt oskadad och bredvid låg en dödad varg. Prinsen som fylldes av ånger lät resa en skulptur till minne av varghunden Gelert.
När Conan Doyle skrev den mytomspunna berättelsen ” The Hound of the Baskervilles” var det säkert en stor Irländsk Varghund han hade som förebild.
En fullvuxen hanhund mäter normalt 85-90 cm mankhöjd och väger 65-75 kg. Pälsen är strävhårig och oftast grå men kan också vara stålgrå, tigrerad, vit, sandfärgad eller svart. Varghunden ska vara muskulöst och kraftigt byggd men rör sig samtidigt elegant. Kroppen är ganska lång med djupt bröst och välvd länd. Huvudet är stort och kraftigt med mörkbruna ögon och sammetsmjuka små öron. Svansen lång och något böjd.
Man kan tro att detta är den ultimata vakthunden men detta motverkas av de snälla ögonen och den oerhörda tillgivenheten. Med sitt lugna sätt tar den inte så mycket utrymme. Den kan i princip vända på en femöring utan att slå ner någonting i bostaden. Varghunden kräver inte heller så mycket motion som man skulle tro, den är egentligen ganska lat. Den är mycket barnkär. Eftersom det är en stark hund måste man tänka på uppfostran och lydnad. Som vakthund är storleken tillräcklig för att en inkräktare ska tänka sig för två gånger.
Saarlooswolfhond (europeisk varghund)
För att undvika sammanblandningar beskriver vi också en helt annan ras som kallas varghund och som har blivit mycket omdiskuterad. Det är försöken att utveckla en ras genom att korsa varg och schäfer. Den första korsningen gjordes av Saarloos 1932 mellan en schäferhane och en vargtik. Saarloos ansåg att tamhundens domesticering hade gått för långt och önskade en tuffare hund. Från 1942 till sin död försökte Saaloos få dessa hundar som han kallade för europeisk varghund godkända som ras av den nederländska kennelklubben men hundarna ansågs alltför inavlade och skygga.
Efter Saarloos död 1969 tog andra över aveln, ändrade inriktning på den och lyckades få rasen erkänd 1975 under namnet Saarlooswolfhond. 1981 blev rasen godkänd internationellt.
Rasen har framträdande drag av sitt ursprung av varg med stort behov av att röra sig fritt. Den är energisk, reserverad och misstänksam mot främlingar. Dessa egenskaper innebär att rasen, framför allt när den utsätts för okända situationer, ger ett nervöst intryck och vanligen reagerar med ˜ yktbeteenden. Rasen är självständig och lyder endast när den själv vill.
Text Caj Söderberg, källa: Wikipedia och SKK – Svensk Druid-Tidning Nr 1 februari 2018