Den berömde detektiven Sherlock Holmes försökte en gång förklara för sin vän doktor Watson hur han såg på begreppet kunskap:
“Jag föreställer mig att människans hjärna liknar ett litet tomt vindsrum, där man kan möblera efter behag. Dåren stuvar in allt möjligt skräp som han kommer över, så att de kunskaper som han verkligen skulle kunna ha nytta av trängs ut eller i bästa fall blandas med en massa andra saker, till dess han har svårt att få tag i dem när de behövs. Men den skicklige arbetaren väljer omsorgs-fullt vad han ställer in i sitt hjärnkontor. Han vill inte ha någonting annat än de verktyg som han behöver för sitt arbete, men av dem skaffar han sig en stor upp- sättning, och sedan håller han dem i perfekt ordning. Det är ett misstag att tro att det där lilla rummet har elastiska väggar och kan utvidgas i det oändliga. Du kan vara säker på att det kommer en tid då man för varje nytt föremål som man tillför sitt kunskapsförråd glömmer något som man visste förut. Det är därför av största vikt att inte låta onyttiga fakta armbåga ut de nyttiga.”
När jag i de tidiga tonåren för första gången läste dessa rader greps jag av en stor glädje. Här fanns nu svart på mitt att man inte behövde lära sig onödigheter som t ex det där med kvadraten på hypotenusan, Anemone nemorosas pistiller eller vilka prepositioner som styr dativ i tyska språket. Det gällde bara att skilja mellan det nyttiga och det onyttiga. Vid mera mogen ålder måste jag erkänna att jag misslyckats i mina ungdomliga ambitioner och alltför mycket möblerat det där lilla vindsrummet med mesta möjliga skräp.
Ingenting blir nu bättre i det här sammanhanget av att den vördnadsvärde Merlin ständigt uppmanar oss att öka våra kunskaper. Den vördnadsvärde aktar sig noga för att närmare tala om vad det är för slag av kunskaper vi skall öka. Få människor vet idag vad hedervärda hantverkare och yrkesmän som karduansmakare, parmmätare eller sumprunkare en gång sysslade med. Men att veta det kan inte betecknas som någon slags nödvändig kunskap.
Men försvinnande kunskap är samtidigt en realitet. Vi kanske tillhör den sista generationen som vet hur man tar en penna i handen och skriver ett meddelande eller ett brev. En yngre generation kan bara mejla, messa el-ler chatta och är helt handfallna om strömmen går eller batteriet tar slut. Inom det feministiska området är kunskapsbortfallet än värre. En yngre generation kvinnor kan inte längre sticka vantar, väva mattor eller sy en klänning och vad värre är – särskilt ur manlig synvinkel -, oftast kan de inte laga mat och har ingen kunskap därom. En middag som en svärdotter lagat kan bestå av pasta, pesto, parmesanost och pinjenötter, i och för sig goda och trevliga ting. Vid sådana tillfällen kan jag litet vemodigt tänka på den goda hustruns stek som puttrat i grytan, den bruna såsen lagad på vad som kommit från steken och inte från någon påse, den guldgula kokta potatisen, den inlagda gurkan och den syltade pumpan…
Men kunskap kan också döljas eller smusslas undan. Ett otrevligt exempel på detta är att den svenska regeringen redan på sommaren 1942 hade full kunskap om att tyskarna med industriell effektivitet avlivade miljoner judar i Polen. Samma regering bedömde att detta var en obehaglig kunskap som måste undanhållas det svenska folket även om det var oklart av vilken anledning.
Självklart var det också känslig kunskap vars spridning skulle kunna irritera den mäktige grannen i söder.
Kunskapsbegreppet är alltså en smula oklart och ingenting blir bättre av att den vördnadsvärde lägger till att kunskap också är makt. Vi skall alltså öka vår kunskap eftersom den ger oss makt och självklart ger viss slags kunskap makt. Vi antar och förutsätter att en läkare har en viss makt över liv och död och vi är tacksamma för att någon har denna kunskap. Vi föreställer oss att läraren i klassrummet har kunskap och makt men vet att han inte har någon makt. Men ibland, när vi ser och hör våra politiker, de som har makten men inte kunskapen, kan vi också förfäras.
I vissa fall kan den makt kunskapen ger vara avundsvärd och det finns bröder vars kunskaper jag beundrar. Bröder som kan springa på taket och placera pannor på plats efter en storm, som kan se till att duschblandaren fungerar eller som kan koppla ledningarna till utomhusbelysningen rätt, sådana bröder äger makt tack vare sin kunskap. De kan med all rätt bära sin triangel med dess inskription ty de har inte möblerat det lilla vindsrummet med onyttigheter.
Vi förmodas leva i ett kunskapssamhälle, det är åtminstone vad politiker och journalister försöker tuta i oss. Det är ett samhälle som är mycket bättre än alla andra samhällen. Tack vare den högteknologiska utvecklingen har nu alla människor tillgång till all kunskap via internet. Men ingen tycks fråga sig vem det är som generöst delar ut den här kunskapen på internet, än mindre om det är verklig kunskap eller lösa fantasier och någons tyckanden. Det kritiska ifrågasättandet kanske hål-ler på att försvinna och ersättas med en övertro att vi lever i den bästa av världar där all nödvändig kunskap finns på nätet.
Henrik Enander