Under ett par års tid har 10 – 12 intresserade logebröder träffats under några höst-och vårmånader för att fördjupa sig i kelternas och druidernas historia.
Någon broder kanske undrar om det verkligen är nödvändigt med en så omfattande studieverksamhet för att förstå druidismen. Räcker det inte med det som står på hemsi-dan? Jag menar att om man vill nå bortom myternas värld, krävs studier av kritisk natur. Det kan man ägna sig åt i en studiecirkel. Deltagarna fick ofta ta ställning till frågor som t ex: Är detta möjligt? Kan det finnas andra förklaringar? Vems syften tjänar dessa påståenden? Representerar denna ikon det som bild-texten påstår? Är denna berättelse trovärdig? Vem är författaren? Menade han verkligen på sin tid det som vi i vår tid uppfattar att han menade?
Svårigheterna är många när man vill tränga in i en flertusenårig historia, som dessutom förbjöd det skrivna ordet. Druidismen är så invävd i olika mönster av myter att det är hart när omöjligt att reda ut vad som är sanning och vad som är myt. Är det då ens värt mödan att försöka? Ja, det är det. Det är forskningens uppgift, och forskning pågår.
Kelternas värld
Under det första året koncentrerade vi oss på att studera kelternas värld. Druidismen förekom ju ingen annan stans än hos kelterna. Vilka var dessa folk? Varifrån kom de? Och vart tog de vägen? Vi lärde oss att de härstammade från de indoeuropeiska folken som levde på de stora stäpperna norr om Svarta och Kaspiska havet. De vandrade in mot Centraleuropa, och om-kring 1300 fvt hade de etablerat sig mellan floderna Elbe, Rhen och Do-nau. Med sig tog de embryot till en kulturell gemenskap: språk, idéer och tankar. På 8-900-talen fvt hade de etablerat sig i Gallien, nuvarande Frank-rike, och levde där i jägar- och samlarsamhällen.
På 500 -talet började romarna kalla dem ”galler”. Det är i dessa galliska samhällen som druidismen uppstod. När gallerna tog nya områden, t ex Belgien, Schweiz, norra Italien, landområden utmed Adriatiska havet och på den Iberiska halvön osv., började grekerna benämna dem ”kelter” i analogi med de greker i diasporan, som höll fast vid det grekiska, och som kallades ”hellener”. Det ”keltiska” var t ex språken, gudarna, årstidsfesterna, offerhögtiderna, tron på själavandring, och den krigiska livsstilen.
Great Torque (stora halsringen). Hittades av en bonde i Norfolk, England, 1950. Ett av de finaste keltiska smycken som funnits. Väger 1 kg. Rent guld. Bild: The British Museum.
Mynt som visar kelternas krigiska sida. De stred ofta nakna för att skrämma fienden.
Kelterna har också lämnat efter sig en mängd olika artefakter, både rena konstföremål och hantverksprodukter, som använts i olika sammanhang, t ex för utsmyckning av hästar, bostäder och offentliga platser. Keltisk konst påverkades av influenser från hela det område som kom att ”tillhöra” kelterna ett par århundraden före vår tideräkning.
Den klassiska druidismen
Vi började med att försöka förstå tidsandan. Vad hände under 400-300 fvt i länderna runt Medel-havet? Varifrån hade de klassiska druiderna i Gallien fått sin inspiration. Många trådar ledde oss till Grekland och till den pytagoreiska rörelsen, t ex tron på själavandring och förbudet att använda skrivkonsten.
Vi studerade druidernas makt i samhället, deras moralfilosofi, i den mån de hade någon, och hur de tillämpade den. Därutöver intresserade vi oss för deras magi och religion, offerceremonierna, utbildningen och pedagogiken, deras dömande funktion och juridiken, deras inställning till politiken och nationalismen, och hur deras samhällen var organiserade.
En fråga som var av stort intresse för oss var varför druiderna förlorade sin ställning så snabbt i Gallien. Vi diskuterade Cesars roll i det sammanhanget och undrade över varför druiderna hade ett så svagt folkligt stöd. Varför gick det som det gick, och vad hände när de klassiska druiderna försvann?
Den moderna druidismen växer fram
Slutligen studerade vi den moderna druidismens framväxt på 16- och 1700-talen i kölvattnet efter den sydeuropeiska renässansen. Vi förvånades över det sätt på vilket druidismen återuppstod och utvecklades. Hur förgrundsfigurerna fuskade och förfalskade historiska dokument, stamtavlor, handlingar, arkeologiska fakta; hittade på riter och ceremonier med och utan djuroffer, mötesformer, böner, symboler, dräkter mm. Var det verkligen så den moderna druidismen växte fram, und-rade vi förvånat. Och nödgades konstatera att så var det. Fusket var en del av den tidiga druidismens framväxt i Storbritannien. Många förfalskningar lever kvar i olika delar av den druidiska rörelsen och betraktas idag som ”druidisk tradition”! Den tidiga druidiska rörelsen drogs också in i den politiska dragkampen om makten på de brittiska öarna. De germanska anglosaxarna trädde fram och tog makten, och har behållit den sedan dess. Den druidiska rörelsen växte så småningom ur sina barn-sjukdomar och ledargestalter som Henry Hurle gav den nya mål och ny inriktning.
Dansande kvinna. Förmodligen mönstren och emaljinläggningarna för t ex ögonen. Källa: Barry Cunliffe, The Celtic World
Många slutsatser
Vi har dragit många slutsatser från våra studier. Den allra viktigaste är att vi har kunnat kon-statera att det inte finns något historiskt samband mellan den klassiska druidismen och senare tiders druidism. Enda sambandet är namnet, och det är tack vare Henry Hurle! Vi har också förstått att förgrundsfigurerna till dagens druidiska rörelser var ”fantasifulla” människor, mer eller mindre hederliga, oftast mindre, som använde sin fantasi för att tjäna egna syften. Det rituella ramverk som de skapade saknar idag relevans för svensk druidism och bör förnyas. Vi ska komma ihåg att de klassiska druiderna försvann till stor del därför att de kom i otakt med tiden.
Låt oss inte göra om samma misstag.
Bild: The British Museum
Triskelen (grek. tre ben), det magiska talet tre, är en indoeuropeisk idé som kelterna använ-de i många sammanhang, t ex i konsten och hantverket men också då de organiserade sina samhällen i tre folkgrupper: aristokratiska krigs-herrar, bönder och trälar. Triskelen finns i många olika utföranden.
Drakbrosch. Tillverkades i England c:a 100 evt då England tillhörde romarriket. Men som vi ser på denna brosch levde de keltiska traditionerna kvar bland de lokala smycketillverkarna eller juvelerarna. Det keltiska framträder i de stiliserade huvuden, i en av en större grupp skulpturer de abstrakta och reguljära med dansare.
av Folke Dubell, foto Jan Fridsten