Druid-Orden instiftades i London 1781, troligen den 28 november. Initiativtagare var en Henry Hurle, som föreslog att man skulle kalla sig druider samt sträva mot själslig bildning och harmoni och uppmuntra goda seder – egenskaper som vid den tiden förknippades med de gamla druiderna.
Valet av druiderna, prästerskapet bland kelterna, som förebild för den nyinstiftade Orden måste ses i ljuset av den allmänna nationella och förhärligande yra omkring kelterna, som rådde i England under 1600- och 1700-talet. De keltiska folken hade sin storhetstid på 300-talet f.Kr och blev sedan undanträngda västerut genom Romarrikets expansion. Vare sig under glansperioden eller senare har kelterna haft någon egentlig, organiserad statsbildning men den keltiska kulturen levde kvar i en folklig sagotradition, särskilt på Irland, i Skottland och i Wales. De hade inget eget skriftspråk och har följaktligen inte efterlämnat någon litteratur eller skriftliga arbeten om samhällsstruktur, religion och kultur. De enda vittnesmålen om druiderna kommer från Caesar och samtida romerska författare, som mer eller mindre perifert omnämnt det keltiska prästerskapet. Caesar, som var ståthållare i Gallien slog ner ett allvarligt keltiskt uppror vid Alesia år 52 f.Kr. lett av klanhövdingen Vercingetorix.
Den romerske ståthållaren i Britannien, Suetonius Paulinus, förstörde ett av druidernas sista fästen på ön Angelsey (Mona) år 61 e.Kr. Huruvida druiderna därmed är försvunna ur historien är icke klarlagt men helt klart är att de där-efter endast kan spåras i folksagornas värld. Med det uppvaknade intresset för äldre historia under senmedeltiden kom druiderna åter i rampljuset och särskilt genom folklivsskildraren John Aubrey under senare hälften av 1600-talet blev de på nytt levandegjorda. Samtidigt med att Frimurarorden instiftades 1717 bildade också fornforskaren John Toland ett druidsällskap, vilket efter inbördes oenighet och Tolands död upphörde 1722. Något intresse för druiderna kan därefter icke spåras fram till 1781, då Druid-Orden instiftades.
Den faktiska kunskapen om de gamla druiderna är alltså synnerligen fragmentarisk och den förgyllda bild Henry Hurle och hans samtida hade av dem hade säkert inte mycket med verkligheten att göra. Det var emellertid dåtidens populära uppfattning och hur olyckligt det än var, får det väl anses att stiftarna av Druid-Orden varit i god tro när de tog druiderna som före-bilder. Men det är historia och det finns därför inget skäl att rikta blicken bakåt och försöka fördjupa kunskaperna om druiderna – vi kommer aldrig att få en tydlig bild av dem.
Det måste alltså klart sägas ifrån att vår Orden inte har något gemensamt med de gamla druiderna. Våra stiftare anammade i ritualer och symbolik den glorifierade sagobild 1700-talets människor hade och det kan vi inte ändra på. Vi vet vad som döljer sig bakom symboliken och kan utan men använda den. Men vi får inte låta det förgångna bli vägledande för vår anpassning till framtiden. För vår Orden är kelter och druider ett slags levande kuriosa, för den ”yttre” världen är det historia.
Frågan är slutligen hur mycket som finns kvar från stiftandet 1781. Från England etablerades Druid-Orden i Nordamerika 1820 och därifrån medförde återvändande tyska emigranter Ordens idéer till Tyskland om-kring 1870. 1872 instiftades den första druidlogen i Berlin, Dodona, och därefter blev det en snabb nybildning av loger i Tyskland. Från Kiel togs sedan steget över Östersjön till Malmö och Ad Astra 1904.
Huruvida logen Dodona var sanktionerad av AOD , UAOD eller någon annan organisation är icke klarlagt men ritualer och ceremonier lär vara utarbetade efter amerikanskt druidiskt mönster och anpassade till tyskt språkbruk. De tyska ritualerna blev sedan översatta till svenska och fort-farande efter många omarbetningar kan tyska vändningar spåras.
Sammanfattande synpunkter.
Vår Orden är en modern Orden i tiden men har genom namnet en kuriös anknytning till kelternas druider. I Västeuropa, särskilt i Storbritannien och Frankrike, finns en mängd sekter och sammanslutningar med benämningar anknutna till druiderna och som har ett svärmiskt intresse för dessa. I många fall bedriver de en verksamhet, som skapar stor medial och spektakulär uppmärksamhet. Bilder och artiklar om vitklädda druider genomförande processioner vid Stonehenge och andra platser, offerceremonier vid heliga källor, bloddrypande händelser omkring kung Arthurs svärd Excalibur, mm förekommer ofta i engelska tidningar. Genom vårt druidnamn blir vi tyvärr förknippade med dessa avarter och mycket tyder på ett ökande intresse för druider och andra ockulta företeelser.
Vårt ordensnamn kan knappast ändras och ett öppet avståndstagande till druidiska anknytningar torde i vår mediala tid vara meningslöst. Vår hem-sida på internet ger en god och balanserad bild av vår Ordens karaktär och det bör vara helt tillräckligt. I avsnittet Historik bör dock sista stycket om kelterna helt utelämnas. Det är lösligt formulerat med flera tveksamheter och också osanningar. Exempelvis fick gaelerna ett eget skriftspråk först omkring år 1600 och den sista meningen är helt gripen ur luften – vilka visdomsord har hämtats från kelterna?
Med hänvisning till vad som ovan sagts om vår Ordens bakgrund bör det keltiska och deras prästerskap druiderna begränsas så mycket som möjligt. Vi har det i våra ritualer inom Lundens fyra väggar och här kan vi bröder, som känner historien, utan hinder använda dem. Men i kontakten med den ”yttre” världen och särskilt i marknadsföringen till presumtiva bröder får inte druiderna vara huvudsak utan det måste vara vår moderna Orden uttryckt i ordenslagens portalparagraf och det broderskap och den sociala gemenskap den innebär.
Forskningsutskottet
Bo Asking, Bo Caldegren. Lars Larson, Bertil Jönsson, Sverker Nilsson