Nr 6 augusti 2014 Svensk Druid-Tidning
I den här artikeln ska jag berätta om hur Henry Hurle lade grunden till ”The Ancient Order of Druids” (A.O.D.), dvs. Gamla Druid-Orden. Det gör jag med hjälp av en insändare till The City and East London Observer, publicerad den 1 oktober 1932 och skriven av broder E. T. Crosoer (RSÄÄ). Han, i sin tur, har hämtat en del av sina uppgifter från den brittiska Druidtidningen (the Druids’ Magazine), som skrev om Henry Hurle redan 1831.
Tyvärr finns det inte utrymme i denna artikel att analysera, kommentera och diskutera den logeutveckling, som jag redogör för. Men förhoppningsvis kan artikeln ge upphov till diskussioner och samtal i efterloger eller i andra sammanhang. Jag tycker ändå att det är berättigat att publicera artikeln i den form den har, eftersom vi här har att göra med ett historiskt material som, mig veterligt, inte tidigare redovisats i litteraturen eller i forskningen.
Crosoer menar att Loge 1 ”nästan helt säkert” var den loge som bildades den 28 november 1781 på ”Old King’s Arms” på Poland Street i London. Men varför är han bara ”nästan helt säkert”? Det troliga är att Henry Hurle hade bildat en loge tidigare, men den logen hade sannolikt inte överlevt. Nu, den 28 nov 1781, gör han ett nytt försök. Och nu går det mycket bättre! Samtidigt får vi också en förklaring till varför det står ”revived” (återupplivad) på den blå minnestavlan, som finns placerad på väggen över ”King’s Arms”. Den tidigare avsomnade logen hade återupplivats.
Två år senare fick Henry Hurle en ansökan från en grupp potentiella bröder, som ville bilda en gemensam loge med den som Henry Hurle redan grundat. Det ledde till en hel del diskussioner. Till slut bestämde man att den första logen skulle kallas storloge, och alla loger som bildades därefter skulle vara avgiftsskyldiga till storlogen, till vilken de skulle betala en shilling i årsavgift (65 kr i dagens penningvärde) och två guinneas (2730 kr) som ”licensavgift”. Alla loger skulle registreras i nummerordning.
Loge 2 registrerades den 21 aug 1783 på värdshuset ”Old Rose Inn” på Juniper Court, Ratcliffe High Street, i östra London. Denna loge firade sitt 150-års jubileum 1933! Och Loge 3 bildades dagen efter loge 2, alltså den 22 aug 1783 på värdshuset ”Den Orädde Räven” på 99 Wordour Street, i hörnet av Petersgatan, i västra London. Här invigde Henry Hurle personligen den något excentriske statsmannen Charles James Fox (Se Henrik Enanders artikel i Druidtidningen Nr 3, mars 2014). 1783 invigdes också Loge 4 och året därpå Loge 5 och 6. Vi känner inte till namnen på logerna 4 och 5, bara att de låg i London.
I London låg också Loge 6, som kallades ”The City of London Lodge” eller ”Londonlogen” och som höll sina logemöten på ”Salutation [Hälsning] Tavern” på Newgate Street. 1785 utvidgades Orden och etablerade sig i östra England i den välkända staden Ipswich i grevskapet Suffolk. Här fanns ett påtagligt intresse för logernas sociala budskap och Loge 7, ”The Royal Albert Lodge”, öppnades på ”The Ipswich Arms” Brook Road, Ipswhich.
Loge 8 invigdes 1787 på Aldersgate Street men flyttade ett par år därefter till ett hus på Church Street i Deptford. Detta hus döptes senare om till ”Druidens Huvud” och har alltsedan dess varit hem för ett stort antal loger. I början på 1930-talet, då RSÄÄ Crosoer skrev sin insändare, huserade Loge 652 där och vars bröder träffades varje onsdag.
Vi får också veta att Loge 9 bildades i London 1788 ”men den existerade bara en kort tid”. Loge 10, säger vår sagesman, var en särskilt respekterad och effektiv loge. Den etablerades i Bristol i sydvästra England 1789. Medlemmarna strömmade till i stora skaror och innan året var slut hade man varit tvungen att bilda en tvillingloge, Loge 11, ”i all broderlig vänlighet”.
Loge 10, som hette ”Mona Lodge” flyttade i oktober 1834 till ”New Globe Tavern” på Christmas Street och 1874 till ”Full Moon Tavern” på Broad Street. Loge 11 fick namnet ”The Anglesea Lodge” och bröderna träffades på ”Kronärtskockstavernan” – ”The Artichoke Tavern” – men flyttade vidare till ”Frimurarnas Taverna” på Bridge Street 1875.
I den mycket fashionabla staden Bath (150 km väster om London) öppnades Loge 12 ”Trifingus [magiskt svärd] Lodge” år 1790. Men bröderna i denna loge ”som tillhörde de högre klasserna, med smak, seder och vanor från London” kunde inte komma överens, och logen förföll och förblev stängd i många år. Först 1834 öppnade den igen på ”The Seven Dials Tavern” [ursprungligen: Tavernan där sju gator sammanstrålar] och året därpå flyttade den vidare till ”The New Market Tavern” i Bath.
1790 fick logerna 13 och 14 tillstånd att öppna. Loge 13 i Windsor men den överlevde endast en kort tid. Loge 14, ”The Old Crown”, i Margate i sydöstra England, fick även den stänga efter ett par år. Margate var vid den här tiden en liten fiskeby.
Loge 15 invigdes 1791 på ”Feathers Inn” [Fjädrarnas värdshus] i Reading men det gick inte så bra. Logenumret (15) återanvändes år 1833 för en ny loge som öppnades på ”Waterman’s Arms” i Greenwich, i grevskapet Kent.
Samma öde gick Loge 16 till mötes. Den öppnades i Braintree, i Essex men misslyckades även den och logenumret övertogs av en loge som inrättades på värdshuset ”Den Vita Svanen” 1833 på en plats i närheten av Nottingham.
Sen kom Franska revolutionen 1789. Den skakade om hela Europa.
England hotades och mobiliserade. Varje man skulle vara beredd på att gå i krig. Rädslan för ett franskt anfall var överhängande. De hemska berättelserna från Paris spred skräck i hela landet. Medelklassens värderingar och livsstil slets sönder. Det blev svårt att rekrytera nya medlemmar till logerna.
Kriget hängde över landet. Bröderna kom att tillhöra olika milisfraktioner och frivilliggrupper. Ibland stod bröder mot bröder. Det var dåliga tider för druiderna – deras första stora kris. Det slutade med att regeringen lagstiftade om att alla loger skulle stängas. 7-8 månader senare fick de öppna igen efter hårt lobbyarbete av druiderna och efter att druiderna påvisade att inga politiska eller religiösa samtal fördes i logerna.
I mitten på 1790-talet hade den brittiska Druidtidningen börjat antyda att Henry Hurle borde betraktas som den nya druidiska rörelsens (A.O.D.) grundare. Det är ovisst vad Henry Hurle själv tyckte i den frågan. Det finns överhuvudtaget inga dokument, handlingar eller uttalanden av honom, varken i den här eller i någon annan fråga.
Henry Hurles arbete med de jordiska logerna tog abrupt slut den 13 oktober 1795, då han avled i sitt hem i Pentonville (London) och tog plats, som North uttryckte det, i den Högsta Storlogen Ovan. Han hade ådragit sig en mycket besvärlig förkylning, som ledde till lunginflammation och till hans död.
Men rörelsen överlevde hans död. Redan året därpå (1796) grundades Loge 17 i Dudley, nordväst om Birmingham i västra Midlands, en stark och framgångsrik loge tills den anslöt sig till utbrytarnas skara 1834. Henry Hurle har sannolikt inte lämnat efter sig någon skrift eller annat dokument som han själv författat.
Och det fanns skäl för det också! Utrymmet tillåter inte att jag här redogör för omständigheterna. Men han har lämnat efter sig något ännu viktigare: En logerörelse, som bjuder sina bröder på fruktbara idéer om människans sociala och andliga utveckling. Han har med all sannolikhet själv grundat och invigt ovanstående loger, förutom den sista nr 17. Det är en utmaning för oss, vår tids druider, att vidareutveckla det arvet och framgångsrikt föra det vidare.