Text Folke Dubell foto Göran Lindgren
Nr 5 maj 2014 Svensk Druid-Tidning
När vi druider träffas på logeaftnar pratas det en hel del. Ofta är det bara sociala samtal om allehanda dagliga ting. Men ibland kan sådana samtal kretsa kring ett problem och ge upphov till nya idéer och t o m konkreta handlingar. Det var precis det som hände när en av denna tidnings redaktörer, Göran Lindgren, och artikelförfattaren kom i samspråk en kväll i logen för några månader sedan.
Samtalet handlade om Ordens grundare, Henry Hurle, som vi båda uppfattade som ovanligt anonym. Vi slog ihop våra kloka huvuden (det är inte så imponerande som det låter!) och berättade för varandra vad vi visste om honom. Och det var inte så värst mycket: Vi visste var han föddes, att han var byggmästare, att han grundade Gamla Druid Orden på tavernan King’s Arms i London, när han dog, och var han ligger begravd. Det var i stort sett allt. Men, sa jag, jag vet att det finns ett dokument i London som berättar mer om honom. Och det är det enda dokument som finns. Det är från 1932. Det satte fart på redaktörens fantasi och på stående fot sa han entusiastiskt: ”Vi åker dit och letar upp det!” Sagt och gjort! Vi åkte dit, letade, och hittade det! Och vi har just nu återvänt från den minnesvärda resan.
Även om det var snabba ryck mellan ord och handling, var resan likväl noga planerad. Vi skulle till British Library – världens största forskningsbibliotek med över 150 miljoner katalogiserade titlar av alla de slag. Hur skulle vi hitta vårt lilla dokument om Henry Hurle? Snart upptäckte vi, trots alla förberedelser, att den första utmaningen var att ta sig in i själva biblioteket och få tillträde till materialet.
Först behövde vi ett bibliotekskort. För att få det måste vi kunna styrka vem vi var, att vi verkligen bodde på den adress i Sverige, som vi uppgivit, och att vår namnteckning verkligen var vår egen. Den senare kunde vi styrka med våra svenska pass, som ju innehåller innehavarens namnteckning, men passen fick inte styrka något annat, eftersom ett dokument endast får styrka en sak, inte flera. Hänger ni med? För att styrka hemadressen krävdes gas-, el-, telefon-, eller vattenräkning, kontoutdrag, TV- eller vapenlicens. Den valda handlingen skulle vara original, kopior godkändes inte. För det andra fick vi fyrtio ordningsregler som skulle följas, om vi lyckades komma in på biblioteket. Vi sprang som tättingar upp och ner för trapporna, in och ut ur olika rum, och pratade och förklarade för vänliga tjänstemän. De betraktade våra medförda handlingar, såg medlidsamt på oss, och skakade på sina huvuden. No Sir! Impossible Sir! Sorry Sir! Samma visa överallt. Till slut satte vi oss, redaktören och jag, i en trappa och deppade, knockade som vi var med en rak höger från den brittiska byråkratin, den som en gång styrt det vidsträckta imperiet.
En ny strategi krävdes. Då slog det mig plötsligt att det fanns en kvinna på detta enorma bibliotek som jag artigt korresponderat med under planeringen av resan. När redaktören hörde detta, piggnade han genast till. Vi kallade på Jaimee McRoberts. Hon kom, såg och segrade! Femton minuter senare hade vi försetts med tillfälliga passerkort, namnbrickor, och fått tillträde till denna enorma kunskapsbank. Tack snälla Jaimee. Du är en ängel!
Mot slutet av dagen, trötta, utschasade och modstulna, hittade vi till slut vårt dokument. Vi hojtade och skrek av glädje i keltisk anda och bröt därmed mot nästan alla de fyrtio ordningsreglerna på en gång. Vi fotokopierade dokumentet och lämnade byggnaden med flaggan i topp. Ett par dagar senare åkte redaktören och jag med tåg sent på natten från Köpenhamn till Malmö. Det var knökfullt på tåget, som krängde och jämrade sig, medan jag beslutsamt tryckte in min väska på bagagehyllan. Sen dess har jag inte sett den!
Och vad tror ni låg i väskan? Mycket riktigt! Dokumentet!
Återigen hade den där jädrans Murphys lag besannats: Allt som kan gå fel, går fel! Det är bara att krypa till korset och bekänna inför alla bröder: Det är mitt fel att dokumentet försvann. Jag är inte smartare än en femteklassare.
Min sambo, som är troende katolik, försökte trösta mig med att det inom den katolska kyrkan finns ett helgon, S:t Anton, som man kan be om hjälp, om man tappat bort något. Han kommer att hitta det, fick jag veta. Så bra! ropade jag utom mig av glädje. Kontakta honom genast! Ring, skriv, mejla, sms:a!
Gör vad som helst! Sambon tog sig an den delikata uppgiften.
I skrivandets stund lever min väska ett kringflackande ungkarlsliv.
Jag har inte hört av den. Inte heller har Hittegodssverige.se, Öresunds- eller Skånetrafiken hört av sig. Det är knäpp tyst.
Inte heller den helige Anton har kommunicerat något uppmuntrande!
Men det är snart dags att någon hör av sig, annars lär det bli en ny resa till London. För dokumentet ska jag ha tag på och berätta om i ett par kommande artiklar i Druidtidningen.