Ett historiskt ögonblick den 20 december 1833 klockan 02.30

Bakgrund

Nästan alla druider känner till att Ancient Order of Druids (AOD), Gamla Druid-Orden, grundades av Henry Hurle på King’s Arms Taverna i London 1781¹. De som träffades där var män med god ekonomi. Det vet vi med säkerhet därför att en man vid namn James Fox², som senare skulle bli en berömd politiker, gick med i druiderna den 22 augusti 1783 (loge Nr 3) enbart för att värva druidernas röster i valkretsen i Westminster, där han var en av kandidaterna. Vid den här tiden var det bara män med god ekonomi som hade rösträtt.

Förutom god ekonomi hade Henry Hurles bröder på tavernan också gemensamma kulturella intressen. De spelade t ex vi-olin, klarinett och flöjt, och de hyrde in walesiska barder för att spela harpa och sjunga sentimentala ballader. Man lyssna-de på föredrag i historiska och vetenskapliga ämnen. Det var, som broder E.T. Crosoer, OÄ. uttryckte det, ”bröder med stil och klass, som hade näsduk i bröstfickan, badade, använde eau-de-cologne, klädde sig elegant, och hade ett bildat språk”. De träffades för att umgås och ha trevligt tillsammans. I brist på annat namn kallar jag dem här den ”exklusiva” gruppen.

Den första krisen

På 1810-talet expanderade AOD kraftigt i de nya industriom-rådena, t ex i Lancashire i norr och i Midlands i mellersta England. Nya loger växte upp som svampar ur marken och medlemmarna strömmade till. En hel del av dessa hade in-te näsduk i bröstfickan, badade inte, använde inte eau-de-co-logne, drack för mycket, uppförde sig illa, och kryddade sitt språk med mustiga svordomar. Det gillade inte bröderna i den ”exklusiva” gruppen, som levde kvar i ny tappning. De var mycket tydliga med att de inte tänkte acceptera de nya ”folkli-ga” brödernas uppträdande. Detta var upprinnelsen till AOD:s första kris. Den löstes på så sätt att de ”exklusiva” bröderna fick inrätta en ny grad, Kapitelgraden, The Royal Arch Chapter Degree. Samtidigt införde de ballotering för att utesluta brö-der som man inte ville ha med. Denna kapitelgrad fungerade i praktiken (och gör så fortfarande i England) som en självstän-dig sidologe med egen ritual och arbetsordning.

Nya utmaningar

Druiderna hade, i likhet med andra välgörenhetsloger, en fond, ur vilken bröder kunde söka ekonomiskt bistånd. Det rörde sig inte om några stora pengar. En bit in på 1820-talet började en grupp bröder från den ”folkliga” sidan att agitera för att AOD skulle ändra inriktning och bli en typ av eko-nomisk förening (Friendly Society) till stöd för sina med-lemmar. Det fanns många fattiga bröder i den ”folkliga” gruppen. Arbetslösheten bland dem var stor och de ville ha understöd när de var arbetslösa, och när de reste för att söka arbete, ville de ha hjälp med reskostnader och kost & logi. Dessutom begärde de att AOD skulle skapa en fond för sjuk-, arbetslöshets- och begravningskostnader. Den skulle finan-sieras genom en obligatorisk avgift som AOD skulle ta ut av alla bröder. Druidtidningens redaktör, Charles Letts, var inne på samma tankegångar i en artikel från 1832.

Den andra krisen

Det fanns en misstänksamhet i Storlogen och bland de välbär-gade grundlogerna, att de fronderande logerna, ”rebellerna”, som de nu kallades, var ute efter att skapa ett system som skul-le innebära, att de välbärgade logerna skulle stå för lejonparten av kostnaderna för den föreslagna sjuk- och begravningsfon-den. Förhandlingar inleddes men man kom inte överens. Den gordiska knuten var ”frivillighet kontra tvång”. AODs hållning var att grundlogerna skulle själva få avgöra, om de ville ha en fond eller inte. ”Rebellerna” insisterade på en obligatorisk fond för hela Orden. Punkt! Inga kompromisser! Detta var upprinnelsen till AOD:s andra kris.

År 1833 hade AOD 160 grundloger eller Junior Lodges, som de då kallades, och som styrdes av en Storloge (Grand Lodge). Denna saknade emel-lertid mandat från grundlogerna. Den var inte vald av dem, utan den hade på eget bevåg konstituerat sig, och utnämnt sig till Storloge med alla befogen-heter vis-à-vis grundlogerna, bl a att pålägga dem diverse avgifter. Många grundloger var missnöjda med denna ordning. Mer än 70 av dem framförde dessutom krav på Storlogen att halvera avgifterna och redovisa hur de spenderat pengarna. De fick avslag direkt. De som avslog var en styrgrupp, som AOD hade tillsatt den 7 juli (1833) för att hantera krisen. På avslaget svarade ”rebellerna” med att tillsätta en ”Provinskommitté” som skulle ha till uppgift att ta fram nya stadgar för AOD. Det upp-skattades inte. För att statuera exempel beslutade styrgruppen den 7 oktober (1833) att utesluta två rebell-loger. Det utlöste ett ramaskri bland loger-na. I vrede skickade 50 loger delegater till det sär-skilda möte den 16 december (1833), som AOD hade kallat till och vars uppdrag var att utarbeta en ny stadga för hur AOD skulle styras i framtiden. Druidernas andra kris gick nu in i ett akut skede.

Kulmen

Kulmen nåddes tidigt på morgonen den 20 de-cember (1833). Då hade man hållit på och manglat frågan i tre dagar. Ingen ville ge sig. ”Rebellerna” insisterade på att stadgan skul-le ändras så att den tillät AOD att bli en under-stödsförening³ och ge ekonomiskt bistånd vid arbetslöshet och sjukdom samt garantera bröderna en hederlig begravning, när den tiden kom. Finansieringen skulle säkras med obligato-riska medlemsavgifter. Rebellerna hotade med att bryta sig loss och bilda sin egen Orden, om de inte fick gehör för sina förslag.

Natten mellan den 19 och 20 december (1833) bröt förhandlingarna samman. Inga framsteg var längre möjliga i sakfrågan och alla försök till för-soning hade misslyckats. Klockan 02:30 (den 20 december 1833) var ”rebellerna” redo att gå från ord till handling: att rösta om de skulle bryta sig loss och bilda en egen Orden. Det var spänning och oro i leden. Alla visste vad som stod på spel. Men röstningen genomfördes. Beslutet togs med 60 röster för och 7 emot. Över 100 loger valde att lämna AOD. Det var dessa loger som bildade United Ancient Order of Druids, Förenade Gamla Druid Orden, F G D O. Ett våldsamt tumult bröt ut. Charles Letts, redaktören, var närvarande och ha-de själv röstat för utträdet. Han skrev senare: ”Det är knappast möjligt att föreställa sig det tumult som uppstod”. Letts ledde utträdet. Efteråt sa han till sina medföljande bröder: ”Nu har vi gått från festande till välgörenhet”. Bakom det uttalan-det låg en hel del kritik som Letts hade framfört tidigare, nämligen att AOD hade varit som ”en festloge utan någon som helst nytta för medlem-marna”. Nu skulle det alltså bli ändring på det.

Vad hände sen?

Här får jag nöja mig med en mycket kort nu-merisk resumé. Varken moderlogen AOD el-ler utbrytaren F G D O förlorade på delningen.

Tvärtom! Tretton år efter utbrytningen hade F G D O 330 loger i England och Wales. AOD hade t o m en ännu snabbare utveckling. Tio år efter delningen hade AOD 381 loger i England. Båda grenarna hade därutöver etablerat loger i det ko-loniala utlandet. De flesta av dessa blev så små-ningom F G D O-loger och knöts samman i den internationella storlogen IGLD, som bildades i London den 29 juli 1913.

F G D O antog mottot ”Enhet, Frid och Endräkt”. Det var ett motto som blev föremål för en hel del raljerande av AOD-bröder, som var missbelåtna med att F G D O de facto brutit sig loss från sin moderloge. Mottot utmanades igen senare då lo-ger i Sheffield lösgjorde sig och bildade Sheffield Equalised Order of Druids, och i Manchester bild-ade utbrytande loger Manchester Order of Druids. Liknande utbrytningar förekom inom AOD.

Trots Den Stora Utbrytningen 1833, och de efter-följande mindre utbrytningarna, är det en fan-tastisk framgångssaga som både AOD och FGDO har att berätta. Men alla sagor har ett slut. F G D O upphörde att existera i England 1999, då den sista logen avvecklades. AOD är fortfarande verksam: 10 grundloger och tre storloger finns kvar. Medlemmarna är, dessvärre, ytterst få, och framtiden är därför oviss. Alternativa druid-rörelser har vuxit fram i England. I framförallt Norden och Tyskland är F G D O den domine-rande druidiska logerörelsen.

Slutsatser

Ur ett samhällspolitiskt perspektiv står det klart att F G D O:s tillkomst var en reaktion på de ojäm-lika sociala strukturer som präglade England vid den här tiden, t ex klassamhället och som också återspeglades i AOD:s medlemskap.

Det brittiska samhället förändrades i snabb takt till följd av den s k industriella revolutionen och många av AOD:s nya medlemmar kom från den industriella sektorn. När AOD inte ville tillmötes-gå dessa bröders ekonomiska och sociala krav, bröt de sig loss och bildade F G D O.

F G D O tillhandahöll välfärdstjänster för sina bröder i mer än 100 år. Men fr o m efterkrigs-tiden på 1950-talet, började F G D O att förlora sina medlemmar i takt med att den brittiska väl-färdsstaten byggdes ut.

1. Nytillkomna bröder, och bröder som vill fräscha upp minnet, hänvisar jag till artiklarna i nr 5, 6, 7, 8, 9 och 10. Årgång 2014 i Svensk Druid-Tidning

2. Se Henrik Enanders artikel i Svensk Druid-Tidning, nr 3 mars 2014.

3. Det skulle innebära att AOD blev en registrerad Friendly Society under ”The Friendly Society Act” – en lag som medförde statlig insyn, kontroll och revision. För AOD var det helt enkelt otänkbar. Misstänksamheten mot staten var i det närmaste total. Den var dels historisk, och dels bara några årtionden gammal, nämligen från 1799 då staten förbjöd föreningar och loger (med undantag av Frimurarna) att verka genom Lagen om olagliga föreningar (Unlawful Societies Act of 1799). Den lagen påstås ha kommit till p g a det pre-kära säkerhetsläget som då rådde i landet.

Text Folke Dubell Illustration Kari Aarnivaara Foto Göran Lindgren – Svensk Druid-Tidning Nr 4 juni 2017

Källor:

Ronald Hutton, Blood & Mistletoe, The History of Druids in Britain, YUP, 2009 Barry Wood (P.I.G.A.): AOD and IGLD, The Beginnings 1781–2010, AOD
E.T. Crosoer (P.I.G.A): A Brief Treatise on the History of International Druidism, AOD

P.H.J.H. Gosden: The Friendly Societies in England 1815–1875, MUP 1961 Interna dokument, AOD, Margate.